Ett hjärta i tusen bitar

Jaa, jag har vetat om verkligheten hela tiden, men jag har en tendesns till att bara leva i min egna lilla drömvärld. Visst är det underbart, men när man väl vaknar upp ett litet tag så knäcker det en. Det gör fasligt ont och jg vet inte var jag ska ta vägen. Men jag antar att jag snart väljer den läta vägen att falla in i min låsasvärld igen. Jag förstår inte varför jag alltid ska falla för träningsnarkomaner. Denna gången visste jag dock om hur satsigt det var och hur viktigt och seriöst, jaa allt sånt. Men det är helt enkelt för sent ja har redan fallit och idag var det inte kul att få höra de orden på telefon. Men jag förstår samtidigt som jag inte kan förbise att jag faktiskt är ledsen och berörd. det är såklart inte alls så enkelt som jag ville påstå i telefon... Nää, jag förstår men jag kan inte låta bli att fälla många tårar... men jag vill ändå försöka hålla det vid en dröm, för jag är din josefin...