Smörbloggen

Min förra titel i livet var nog PartyPingla # 1 samt träningsfreak plus hårt arbetande därefter pendlare. Det var ett hektiskt liv som tog mig 18 timmar av min vakna tid. Sova kom lätt i andra hand. Jobbet var riktigt slitsamt. Alltid 110 % men sen så gav de rätt mycket. Kunderna i Dalby uppskattade verkligen mig. Och jag uppskattade av att bli uppskattad. Men jag saknar de ändå inte. Inget är mer värt än att slippa all ångest från helgernas bravader. Att slippa tvinga sig till extrema vägar efter jobb. Att inte festa två till tre gånger i veckan är inte något jag saknar i heller. Trodde jag skulle sakna de mer nu har jag insett att allt festande beroede på ett substitut och besatthet. Men att åka tåg då? Saknar jag inte det ? Att sitta på ett tåg till och från Blekinge minst 10 timmar i veckan. Det kanske låter konstigt, men ibland saknar jag det. Men inte så att jag skulle vilja göra om hela förra terminen av mitt liv. Men rävbo känsla och den dära längtan är svår att återskapa. Men de sitter kvar i minnet. Och träningen har kanske blivit lite mindre men nu ger den mig något iaf. Innan var det bara en psykiskhjälp, ett tvång.

Nu sitter jag i alla fall här i min och Robins rävlya på 66 kvadrat en bit utanför city och lyssnar på Per Gessles nya album som jag fick av Robin igår. Jag sitter här och tänker tillbaka och försöker känna efter. Men min enda slutsats varje gång är att kärleken till Robin slår ut allt som har med Skåne och mitt förra liv att göra. Att ha han så nära så tätt intill varje natt är en obeskrivlig känsla som övergår i lyckorus. Att komma bakom när han sitter vid datorn och lägga lätta tungkyssar i han nacke och känna hans lukt ger en bestående känsla av trygghet. Att få leva ihop med Robin under samma tak var ett val som jag aldrig tänkt tacka nej till. Vi har bott ihop i snart fyra månder nu vilket är nästan hälften av den tiden vi varit tillsammans. Allt gick så fort, så hastigt. Men vad gör det ? Jag är ju lyckligast i världen. Trots att jag inte har något riktigt jobb. Men jag har en underbar sambo, en underbar lägenhet i en vacker natur plus ett innebandylag med sprudlande glädje. Jag är så lycklig fastän mina tårar duggar tätt. Men när mina tårar faller så finns han där hela tiden, min Robin. Han omfamnar mig, tar min hand och leder in mig i salongen där han drar mig tätt intill sin kropp i fåtöljen. Plötsligt så vet jag inte varför tårarna rinner längre ? Tryggheten hos Robin är enorm...