Det enda jag vill...

Jag vet inte var jag ska börja eller var

jag ska sluta, det enda jag vet är att jag vill att allt ska vara som det var under hela juli månad. Allt som hände allt som kändes var så rätt och jag trodde verkligen på att det skulle vara så ett bra tag framöver. Men i slutet av Augusti hände något som kraschade allt. Jag brast i tårar och sen den dagen har ingenting känts sådär bra som de ändå alltd gjorde innan. Det går inte ens en minut utan att jag tänker på honom. Och om jag inte tänker på honom så tänker jag:
- Oj jag har inte tänkt på honom på x antal minuter.
Det känns så sinnes sjukt och jag börjar känns mg lite patetisk. Men jag har fortfarande tusen frågor som jag vill ha svar på. Jag har fortfarande alla känslorna kvar och fast jag försöker ge dom vika så blir det nästan bara värre. Det enda jag vill är att få känna han nära och få vara den dära speciella Josefin som jag var i hans ögon för ett tag.
Oscar, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen, jag saknar dig så tårarna bränner ner från kinden. Jag hoppas fortfarande på att det ska bli du och jag igen. Du hade inget men ändå allt och jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig förbi detta... men som alla anda säger tiden läker alla sår?!

Dock tio dagar kvar till Cypern nu. Tio dagar från att ta ett kliv från verkligheten vilket kan vara så otrolgt skönt.

Emma och min myskväll/natt var underbar. Dina ögon och din förståelse speglar mycket. Och det sjuka är att vi är så nära fast vi ändå ses så sällan. Jag älskar dig mitt hjärta, och det hoppas jag att du vet!