Ett stort steg

forhoppingsvis i rätt riktning. Måste ju dock säga att hela systemet är lite smått sorgligt men tar man sig i kragen och försöker hålla huvudet högt så går det mesta. Jag vet inte hur nära jag var på att börja storgråta i telefon inför en vilt främande människa, men jag klarar mig på håret. Efter samtalet så brast det litegran. Några tårar föll från min kind men det är hårt att erkänna något för sig själv. Det är typ kaos i mitt huvud men det har det iofs varit i flera år nu. Jag drömmer om att en dag kunna vakna upp och första tanken inte ska kretsa kring hur jag ska lägga upp min dag angående mat och sen låta allt som jag gör under hela dagen få lida för det. Jag hoppas på att inte mitt humör ska åka som en berg- och dalbana. Men samtidigt så vet jag inte hur stort tomrum jag kommer få. Hur stor skillnad det kommer göra och om det kommer gå hela vägen denna gången. Men jag hoppas på att det hela kommer fixa sig och jag hoppas på att jag är fan så mycket starkare än vad jag tror. Jag längtar efter att inte se mat som en fiende utan som en vän som gör något gott. Hoppet är ju de sista som lämnar människan men här krävs det även enorm vilja. Jag längtar så oändligt att kunna njuta av en måltid utan att efter antingen få enorm ångest för att jag råkade bli mätt eller att jag ger mig sinnes sjuka bestraffningar. Ge mig ett nytt liv i min nya stad, kämpa kämpa lille ósefin!...

msn har en tendens till att fucka upp sig när jag för en gångs skulle välja att ta en dialog. Sorry Emma, men msn verkar inte vilja komma igång igen.