Man tror alltid att man kan glömma känslor och att man kan strunta i dom och bara leva i nuet och försvinna från det gammla. Men jag undrar om det egentligen fungerar ? Det verkar som att allt det gammla ändå söker upp en igen och det kommer alltid när man har som minst att göra vilket är ganska självklart i med att man hinner med att tänka mer då. Ju mer jag försöker dölja det desto olidligare blir känslan. Jag får nog erkänna för mig själv att jag föll och att jag har fallit och att jag vill inte ha någon annan än honom hur mycket jag än försöker träffa andra och roa mig. Det har fungerat kortsiktigt men ju nämre julen vi kommer desto strängare blir längtan. På friskispassen är det han jag tänker på när jag ska låsas att jag slår hårt i en vägg. Jag vill verkligen så han ur mitt liv. När jag ska skjuta bollen i krysset så är det han som är där uppe, vill bara skjuta sönder honom, ut ur mitt liv. Men efteråt utpumpad och slut så är det ändå honom jag vill ligga bredvid inlindad i hans famn med hans lukt så lugn. Jag har fullt upp att göra nu igen och det känns skönt. Men jag har inte ens släppt tanken på att köra upp till honom när jag har körkortet i min hand. Han är en dröm som jag vill ska bli verklighet igen. Han har ingenting men är ändå allt jag vill ha. När en stjärna faller är det han jag önskar mig när jag ska blåsa ut mina tårtlju är det han jag kommer önska mig, när jag kollar på klcokan och hon är 22:22 är det han jag önskar mig. Snälla rara, jag begär inte mycket men jag begär mer än jag kan få. Men i slutändan kommer jag ändå fram till att jag måde bäst i hans sällskap och att jag var gladast när jag fick söta sms av honom under tiderna på dygnet. jag saknar han så det gör ont i hela kroppen. Men i vilket fall som helst så fick jag uppleva det underbara ett litet tag och det är kanske så att underbart verkligen är kort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar