Alkohol

Nu har jag varit vit i exakt en månad iaf näst intill om man bortser från tre cider & ett vinglas som delats upp på två helger. Känns inte så lönt att dra in va?
Nää, precis...
Iaf så har jag aldrig känt mig så här hel som jag gör nu på väldigt länge. Jag har också förstått att anlening till allt min vilda festande inte har haft & göra med att jag velat festa så som jag gjort, utan pga av att jag inte velat inse hur dåligt jag mått. Jag har tack vare alkoholen kunnat bete mig på ett sätt som fått mig att framstå som normal & helt okej. Jag kommer ju knappt ihåg hälften av de jag gjort på mina utgångar om en de... Och hur bra kan man egentligen må då? jag har länge användt mig av ursäkter så som att alla andra festar precis lika mycket som jag. Men jag har hela tiden innerst inne vetat att de inte är så. Fast än jag kommit hem sent från jobbet helt utpumpad & trött så har de bara funnit en utväg att få bukt med mina psykiska problem enom att dricka mig så full som de bara & går för att för en stund glömma allt de dära runtomkring.
Jag har tack vare denna vita månad plus lite andra faktorer ex. ett samtal med en okänd småläning förstått att jag inte längre kan fortsätta såhär. Ska jag avra ärlig så den hära okända småläningen som jag verken vet namnet på eller hur gammal han var så fick han mig att inse hur illa ute jag var. Och då inte med att predika om de utan att påpeka att:
-Jag kan inte avgöra vad du ska göra men jag kan ju säga att de inte är så bra, du måste själv vilja komma ur de.
De kanske var just för att jag inte vet vem han är som jag kände att jag kunde få bra kontakt med honom, jag litade iaf fullt ut på de han sa.
Jag måste säga att denna veckan har varit den bästa på mycket länge och de var sinnes länge sedan jag måde så bra som jag gjort nu de senaste dagarna. Jag har länge undrat om jag tappat min känsla för skratt & humor, för varje gång jag skrattat har de känts falskt. Men i fredags så bara kom de, skrattattacken var sinnes & jag bara kände mig så hel & äkta igen. De var ända sedan hagalid tiden som detta skede. & de är lääänge sedan.

I med att jag inte haft alkoholintag på så pass länge så har väl min hjärna fått återhämta sig en anning, plus att jag har tagit tag i min ätstörning så nu äntligen får min kropp alla dess byggnadsbitar. Jag läser just nu en bok som heter Mattilåtet och tack vare den har jag också insett hur viktigt de är för kroppen att få all den näring dne behöver. Jag menar inte att jag är frisk men att jag förhoppningsvis är på god väg. Jag vet att jag antagligen kommer få ett återfall någon gång, men så länge jag strävar efter ett nytt liv med nya mål så kommer detta gå vägen. Jag har bestämt mig, jag vill inte längre leva i detta helvete. Jag har bestämt mig att inga hjärnspöken ska få stoppa mig. Jag är här & jag ska övervinna allt, även om de kommer ta lång tid & att de kommer bli många uppförsbackar.

Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig på något sätt, jag skriver bara detta för att få berätta sanningen om mitt tragiska liv. Länge har jag varit gömd bakom en fasad, men nu orkar inte min kropp längre och nu orkar inte mitt psyke längre.

Jag älskar & vara glad, jag älskar att skratta